Erindringer fra et dikterhjem

av Erik Lie

Fra Giftasprosessens dager

Bjørnson og Strindberg var to uforlikelige naturer. Visstnok omgikkes de som venner, men Bjørnson likte ikke den svenske dikters omskiftelighet i meninger og stemninger, han forstod ikke, at Strindberg den ene dag kunde si det stikk motsatte av, hvad han hadde sagt den foregående. Han opfattet det nærmest som motsigelseslyst, hvilket det kanskje også tildels var. For Strindberg var ikke av dem, som hadde lett for å innordne sig under andre – og aller minst under en så mektig og doserende personlighet som Bjørnson. Da blev han vill.

Og dobbelt irritert blev han over, at Bjørnson blandet sig op i Giftasprosessen. Strindberg blev jo anklaget for gudsbespottelse, og det store saksanlegg mot ham i Stockholm var en litterær begivenhet, som med den største opmerksomhet fulgtes over hele Europa og som med ett slag gjorde den svenske dikters navn berømt over hele verden.

Den sommer hadde Strindberg tatt ophold i «Pension Durand» i Genf. Det var et lite, godt pensjonat, hvor man betalte 4 francs pr. 119dag inclusive vin. En norsk dame, frøken Inga Thomesen, senere avdøde fru doktor Kjelsberg, som dengang bodde i det samme pensjonat, gav i et brev følgende skildring av den nervøsitet, som rådet:

«Idag reiser Strindberg nordover. Den unge, interesserte og meget velvillige Bonnier, forlæggerens søn, er sporenstregs kommet hit for at hente ham. Der indløper telegram paa telegram dag og nat, og Strindberg er saa overnervøs, at jeg er ræd for, hvad han kan finde paa. Igaar gik han ut tidlig om morgenen, og der blev stor ængstelse i pensionatet, da han ikke indfandt sig til middagen. Da han endelig langt hen paa eftermiddagen kom, listet han sig som en forbryder op paa sit værelse og gik tilsengs – uten at spise. Han er forøvrig umaatelig høflig, næsten galant, og snild som et barn, men lunefuld og ganske uberegnelig. Han kan saaledes uten videre reise sig fra bordet og forsvinde, hvis han for eksempel faar en ret, som er daarlig tillaget. Ja, den proces vil bli ganske opsiktsvækkende. Strindberg egner sig ikke til at optræde offentlig, han forholder sig passiv og overlater alt til sin 'impressario', som han kalder Bonnier. Nu roper han paa mig for at si farvel, Bonnier holder med en vogn for døren – –

Iforgaars fik han et brev fra Bjørnson, og det var – efter Strindbergs sigende – i aller høieste grad uforskammet. Strindberg sa, at han blev ganske syk av raseri, da han læste det, og 120han skrev øieblikkelig et svar, hvori Bjørnson fik sandheten at høre, saadan som han aldrig hadde hørt den før. Jeg vet ikke, hvad der stod i brevene, men voldsomme var de. Senere angret Strindberg, at han hadde svart saa hissig, men da var det jo forsent. Det blir kjedelig, hvis der blir brud mellem dem, men maaske Bjørnson tier, som han saa godt kan, hvis han synes, det er klokt.»

Nogen tid senere mottok Bjørnson et telegram fra Stockholm:

Tillgif mig, olycklige, för mina små barns skull.
Vännen Strindberg.

Efter dette sammenstøt møttes ikke Bjørnson og Strindberg før et års tid senere. Det var rent tilfeldig – en eftermiddag hos Jonas Lie i Paris, visstnok våren 1885.

Gjensynet mellem de to diktere var pinlig. Jonas Lie forsøkte å dekke over den forstemte situasjon ved å vise dem et brev som han nettop hadde fått fra Henrik Ibsen og hvori denne tilrådet Lie – for det tilfelle, at han skulde ville reise til Italien – å ta ophold i Amalfi: «Jeg anbefaler paa det varmeste Albergo di Luna. Bed om mit fordums logis. Hils hjerteligst vertinden, donna Marietta Barbaro. Jernbane fra Neapel til Castelamare (omtrent 1¼ time), derfra videre med banen til Vietri (2–2½, time, tror jeg). Fra Vietri med vogn til Amalfi (1½–2 timer). Vil man til Sorento, kan man gaa direkte med dampskib 121fra Neapel eller ogsaa med vogn fra Castelamare (2–2½ time).»

Det var som å lese Baedeker, men ingen av de to diktere, der satt overfor hinannen som to vulkaner, trakk på smilebåndet.

Strindberg var forlegen og vilde helst forsvinne, men han var nu engang dumpet op i dette møte og fant intet påskudd. Han var blek og forbeholden. Så begynte Bjørnson å snakke, og han snakket som en foss – om demokrati og kong Oscars forhold til Norge.

– Der er bare en mulighet for ham, sa han, men på den blir han atter konge i Norge. Han må stille sig i spissen for folkeviljen.

Da reiste Strindberg sig, og der rant svedperler ned over hans panne, men øinene gnistret av ondskap.

– Alt det, du der sier, er bygdepolitikk, sa han. Verden og fremtiden ligger anderledes an. Johan Most er min mann. Der blir i virkeligheten ikke levelige tilstander, før hele overklassen er utryddet – uten pardon.

– Men du selv – du hører jo selv til overklassen, innvendte Bjørnson.

– Jeg er ihvertfall ingen kälkborgare, svarte Strindberg. Han var rød av ophisselse, idet han fór ut i entreen og rev på sig sin frakk.

Den følgende morgen mottok Jonas Lie to brevkort.

På det ene stod der: «Fyren er gal. Han er gaat istykker og blir aldrig dikter mere. B. B.»

122Det annet var fra Strindberg, som erklærte, at han reiste til Grèz, da han vilde bli «sjuk», hvis han for fremtiden skulde risikere å treffe en sån där förbaskad bourgeois som Bjørnson.

Et par utdrag av nogen brever fra Schweiz i denne tid – før og efter den store prosess – gir uttrykk for hans oprevne sinn.

Ouchy, 24 mai 84.

Käre Jonas Lie!

De bref jag stundtals kommer att öfverflygla dig med, behöfver du ej svara på. Jag ber bara att få deponera dem i din chiffonier såsom dokumenter, du må kunna framtaga en gång till mitt forsvar, när jag skall svärtas inför en större publik än Sverges – –


Käre Jonas Lie!

Och du öfvergaf mig icke! Nu är jag på «Vidderne»! Man ser långt, långt in i himlen der! Brutit med allt, gått fram öfver lik, segrat och slagen! Ser sig om! Der ligga de sårade! Vänner, ideal, kära, allt. Då skall man vara stärk! Det är jag ej! Jag vet, att min bok är ett stort skrik ur naturens bröst, att jag har rätt, att mitt ord kom i sista stunden för att rädda oss från en falsk väg, midt i öfverkulturens monstruositeter! Och nu, ändå! Jag slog min egen hustru, mig sjelf! Det var ett personligt offer, som jag måste ge. Men att jag slog de olyckliga! Det är hemskt, men det var kanske det nödvändigaste. 123Jag ångrar det nu, och jag skall i nästa del af boken, som kommer i Februari, be om förlåtelse, men utan att återta ett ord!

Jag skref till Bjørnson att detta hade jag ej gjort, om jag lefvat med och bland Eder, ty så skulle personliga hänsyn hållit mig igen! Jag måste stå alldeles ensam, alldeles! Ty jag tål ej vid att se liken i min närhet.

Men nu har jag stormen mot mig, i ansiktet! Alla!

Hvilka offer, för att komma ur kaos!

Och hvad vi öfvergångsmenniskor få lida! Af de hugg, vi ge!

När jag fick upp ögonen för hvad som låg bakom qvinnorörelsen, aristokrati och estetik, så höll jag på att explodera. Det är ju romantikens sista utlöpare! Full med lögn och estetisk dynt!

Bjørnson och jag åro ovänner. Han skref ett skamligt bref och jag svarade hutlöst!

Det smärtar mig, och jag ångrade det ett par timmar sedan brefvet gått. Men nu ar det ohjelpligt.

Bara han ej gör vårt gräl publikt.

Hvad jag tröstar mig med är: Att jag gjort alla dessa «obetydliga» qvinnor rättvisa! Hvad är det för nojs alla seminarier och allt det der mot att vara slägtets mor och uppfostrarinna! Skall man sätta fjollor till lagstiftare? Våra döttrar skola uppfostras till lagstiftare och frigöras, men ej till att dricka toddy! Ty det skola vi lägga bort innan dess!

124Åtalet gällde nattvarden.

Folkuppviglare saknade citationstecken!

Jag har skrifvit meddelanden hem!

Söndersliten af telegram, bref, O!

Min hustru är sjuk. Ledsen, ledsen öfver boken, fängelset eller landsflykten. Underrättades i dag af läkaren, att hon kan vara död om fyra år i lungsot, om hon ej aktar sig! Har jag fått bördan nog tung än! Och så kanske nödgas resa hem för att låna mig till humbug och hålla perrongtal!

Helsa Ibsen och Fru Agrell och Edgren, att jag sörjer öfver att ha burit hand på dem, men de voro mig onda principer, som måste ner. Onatur! Missbildningar!

Hvad skulle jag göra!

Och Bjørnson fick min handske mot sin hycklande handske, som luktade mysk!

Jag tror verldsbranden förestår, då vi skola förgås alla i en enda stor brasa, som vi sjelfva tända!

Jag tror aldrig, jag blir glad mer!

Farväl och helsa!

Génève, 3 rue Dançet.

Vännen
August Strindberg.


Käre Vän!

Jag har varit sjuk, eljes skulle jag förr ha svarat på ditt bref. När jag sist skref dig till, tror jag var en afton, då hemresan genom angifvelseförklaring 125på härvarande konsulat var förklarad onödig, och jag skulle gå till hvila tror jag (var det så?).

Det var en förbannad resa til mastodonternas land. Arkeologi för mig. Men folket ville att Strindberg skulle korsfästas och spela martyr och profet och tribun och allt det där.

Och så skedde! Jag höll perrongtal, mottog 300 bref och telegram, höll ett portgångstal, fick deputationer, ovationer, galaspetakel, ovett, hvisslingar, lagerkransar, blommor och skurviskor.

Anklagelsen var för mig som egyptisk fornkunskap. Allmänheten väntade ett lysande vältalighetsprof och jag skref några rader med blyerts i kupéen mellan Malmö och Nässjö.

Att gräla om piccardonläran, som var så långt framme i framtiden som ända till kommunismen. – nej, det gaf jag fan. Jag kom hem för att fria Albert Bonnier och ingenting annat. Men se det var inte folkets mening! August Strindberg behöfdes till höstslakten. Skada att han icke var mannen, de sökte. De begagnade honom också till allt, från positivism, valrörelse och nykterhet ända till att sätta honom på en cigarrlåda.

Och jag som hade tänkt statuera ett exempel och från Génève spotta Rådhusrätten i ansiktet och trotsa våldslagar, som velat lära verlden ett nytt sätt att bemöta öfverklassens råheter – jag som föraktade romantik på landgångar och banketter – jag fick ta allt på mig.

Att jag kom hem var en anläggning af mina 126partisaner. Bjørnson begagnades som käpp, men med känd verkan – den höll inte! detta har Geijerstam berättat sedan.

Så brasade Bjørnson och jag ihop. Ovett och oquädingsord. Svar på tal. När jag nu kom till Stockholm och fick läsa hans ståtliga artikel, vardt jag bedröfvad – och jag var djupt bedröfvad öfver att skiljas från de mina; derför sände jag honom ett sentimentalt telegram. Derpå svarar han i ett öppet bref till Geijerstam (den unge). Jag läste naturligtvis icke brefvet, och B. B’s förolämpning att ställa mig under en gosses förmynderskap afklippte allt vidare oss emellan.

Så började B. B. å lönnsmäda mig i bref till Hedlund, hvilket hade den verkan att Göteborgs Handelstidning började skälla på mig. Warburg omtalade så att B. B. konstruerat ut, att «det icke var helt med min afresa från Génève». Detta sattes i samband med ett rykte, att jag tagit pengar af Bonnier. Och så var det färdigt igen. Bjørnson fick af Östgöten i näsan, att han inte alls reste hem den gången, han skulle krypa in. Och så brasade de ihop.

I alla händelser – inte var det fint af B. B. att sitta och hugga mig i ryggen när det gällde 2 års slafveri. Då skref jag ett visitkort och hotade honom, om han ej höll sig i styr utan bar sig pojkaktigt åt. Då tog B. B’s mod slut och så skickade han fram sin rasande hustru som skref något ovettigt, hvilket jag oöppnat lemnade åt Geijerstam.

127Derpå förklarade den usla tidningen Figaro, att B. B. återtagit sin artikel i Dagens Nyheter, och så hyllades B. B. af högerns hustidningar. B. B. mottog hyllningen med tystnad och tacksamhet.

Derpå börjar han en ny attack i Tiden och säger på ett städat sätt, att jag var en skurk, om jag ej farit hem. Derpå har jag svarat och sagt, att han är en fähund, om han påstår att jag är en skurk.

Det der var nu uppbyggliga saker för dig, kära Lie. Men det ledsamma är att denna B. B’s historia kan skada hela vårt stora samarbete. Mina partivänner, och jag har många sådana, anse en norrmans ingripande i en svensk fråga som en oförskämdhet och Hans Majestät Bjørnson får icke skälla ner Strindberg i svenska blad. Tänk ni, om jag skulle rappa på B. B. i en norsk tidning, i Dagbladet. Det skulle ni aldrig ta in! Men svensken är en kurtisör och är artig mot alla.

Jag var i Stockholm alltid bevakad af detektiver, och man var mera rädd för mig än jag för dem. Jag lät en dag fråga öfverståthållaren om jag kunde få resa hem att ordna mina affärer. Erhöll till svar: med största nöje.

Nog af: säg B. B. att han icke lyfter ett finger mer mot mig. Vi har för stora allmänna intressen för att sätta dem på spel för enskildt gurgel – och afund. Får ni nu vicekung i Norge, så kan ni lugnt göra uppror. Svenska armén går icke ett steg mot Er!

128Hade jag blifvit dömd till fängelse, så hade det blifvit upplopp. Skarpa patroner voro utdelade och kavalleriet beordradt.

Svensken var vid riktigt dåligt humör!

Emellertid, nu tar jag afsked af svensken och verlden och går ut i ödemarken igen att både tänka och läsa öfver framtidens stora frågor. Den resan var mig mycket nyttig och andra också!

Om jag var modig eller ej är ju en detaljfråga, med hvilken B. B. ej borde sätta bort tid att grubbla på. Att jag gjorde nytta, det är säkert och derför borde B. B. förlåta mig att jag blef så firad. Visste han hur jag blef smädad, skulle han bli nöjd. Bed honom vara tyst nu. Han har pröfvat mig som vän, som fiende skall han frukta mig. Jag anfaller icke, men jag försvarar mig och det gör jag bra!

Och nu farväl!

Vännen
August Strindberg.

Génève d. 2 Dec. 1884.


tegning

[Tegningen er etset efter en i «Norske Intelligenssedler» i 1913 offentliggjort reproduksjon. Originaltegningen, som sin tid på anmodning blev sendt hr. professor Vilhelm Carlheim-Gyllenskiöld i Stockholm sammen med en bunke andre brev fra Strindberg – angivelig til bruk for et større verk om dikteren – har det ikke vært mulig å få utlånt, idet professoren ikke har verdiget å gi mig noget svar på mine gjentagne, rekommanderte skrivelser.]

Nederst på brevsiden fulgte omstående tegning. Den svenske dikter gikk åpenbart ut fra, at kong Oscar stod bakom forfølgelsen mot ham. Men nu skulde hevnen komme i form av et dynamittattentat. Jeg har grunn til å tro, at flere svenske forfattere var innviet i planen.

130På ovenstående brev svarte Lie bl. a.:

– – Og saa, kjære ven! hvorfor jeg saa straks skriver: Det var bra, du fik dine fingre fra den dynamitten! Din dynamit skal være din sandhedskraft, din evne til at gjøre ordet til sprængbombe i literaturen. Du har intet med unge fanatikere at gjøre. Sverige har heller intet med dem, og hvad jeg først og fremst vil sige: Vi norske forstaar det ikke engang. Vi fik vide – til vor forundring – at noget af det, der mest virkede til at vinde den store europæiske opinion for vor sag, var den gjentagne og atter gjentagne sats, at i den norske strid var der ikke tale om andet end retten for den ved loven fastslaaede politiske stemme, – om den skulde respekteres eller ei? – ikke om dynamit, ikke om krudt, ikke om vold, blot om politisk moral skulde gjælde, – vor stilling blev, inklusive skytterlagene, den defensive. Vi overlod modparten at forgaa sig med laasafskruinger paa geværerne og statskuptrusler. Og de høstede, som de saaede. Vi eier den folkeevne at kunne politisk strategisere paa lovens grund. Derfor kan intet fremmed land 131med moralsk ret gjøre indblanding i vore anliggender. Et eneste smeld dynamit i et litet land – og dets folkesag staar udenfor loven, er lyst i europæisk ban og under stormagternes dom. Derfor, kjære ven! influer imod alt sligt.

Undergrunnen i samfundslivet i 80-årene rørtes – åndelig som materielt – av like så store og steile bevegelser som i våre dager. Der lå bomber i luften, vinterpalatset i Petersburg var sprengt og anarkistattentater hørte til dagens orden.

Det var tydelig, at Strindberg med sin fanatisme var inne på farlige veier.

Men besindigheten seiret allikevel tilslutt.

Boken er utgitt av bokselskap.no

Last ned

Last ned hele boken til mobil/nettbrett i .epub-format eller som .mobi.
Du kan også skrive ut boken som .pdf eller html.

Om Erindringer fra et dikterhjem

Erik Lie var sønn av dikteren Jonas Lie. I Erindringer fra et dikterhjem forteller han anekdoter fra sin oppvekst i et hjem som var samlingspunkt for mange av datidens store diktere og kulturpersonligheter. Boken består av fortellinger om, og utdrag av brev fra, Henrik Ibsen, Bjørnstjerne Bjørnson, Alexander Kielland, August Strindberg og Georg Brandes.

Erindringsboken ble utgitt i 1928. Se faksimiler av førsteutgaven (nb.no).

Les mer..

Om Erik Lie

Erik Lie var forfatter og kulturhistoriker. Han er i dag kanskje best kjent for sine erindringsbøker om faren, dikteren Jonas Lie.

Les mer..

Faksimiler

For denne boken finnes det også faksimiler tilgjengelig:

Del boken

Tips dine venner om denne boken!

Del på Twitter
Del på Facebook

Gå ikke glipp av ett eneste ord.

Fyll ut e-posten din under så vi kan varsle deg når nye verk publiseres.